och sex veckor…

är egentligen inte så stor.
Förutom att man har blivit hemskt bra på att skratta…

På väg hem var jag lyckligt bedövad och som pånyttfödd.

Började genast planera för alla tandläkarbesök jag skulle boka in för mig och barnens räkning.
Alltså hos vanliga tandläkaren och inte på akutmottagningen, där de egentligen inte är tandläkare utan rånare i vit rock.

- Nu när jag är mammaledig hinner jag ju verkligen med att gå till tandläkaren med alla. Jag följer till och med Rasmus till tandläkaren. Galet egentligen. Han ska ju fylla 15 år. Snacka om att vara misslyckad curlingmorsa som har gjort sina barn till helt efterblivna, sa jag bekymrat.

- Mmm. Fast jag kanske inte ska säga något, som till och med följer med min 38-åring till tandläkaren, sa mamma och skrattade.

När jag däremot skulle ta en bild på henne i den jättefina och mysvarma overallen
med vita elefanter, som hon fick av ”sin bästa tant Ulrika”, ja då kom hon på mig och
blev asbannad.

Ja, så nu är vi osams trots att jag har bett hundra gånger om förlåtelse.

En baggis att söka nytt, spännande jobb när CV´t finns i den stationära datorn från 1800-kallt, som står längst in under alla vinterjackor i klädkammaren.
Att den saknar internetuppkoppling och ett par sladdar gör inte saken enklare.

Alternativet – att skriva ett helt nytt – är inget alternativ eftersom mitt minne stäcker sig till gårdagen ungefär.
En gårdag som bestod av ett mycket trevligt återseende med arbetskamraterna på Verket samt en smärtsam – och inte helt gratis – sejour på tandakuten.

Inte meriterande nog för ett nytt jobb, tyvärr.

Så. Klädkammaren.
Here I come.

- Om du inte slutar stödda dig och börjar uppföra dig får du utegångsförbud. Hör du det?!
- Yeah. Right. Vad ska du göra?
- Jag menar det.
- Jag menar det.
- Skärp dig.
- Skärp dig.
- Okej. Du ska vara hemma direkt efter skolan.
- Ha. Ska´ru komma och hämta mig eller?
- Okej. Hela veckan.
- För det här?
- Japp. För det här.
- Jävla kärring. Jävla Hitler. Orka förstöra mitt liv!!!!

- Mamma. Du måste hämta mig i centrum.
- Va? Vad hände? Jag släppte ju av dig nyss för att du skulle cykla hem cykeln.
- Alltså. Du måste hämta mig. Jag höll fan på att slå ihjäl mig…

- Har du eller har du inte ringt så att du är uppe i 200-kronors spärren?

- NEEEEJ sa jag ju. Jag har inte ringt något alls knappt.
- Säkert?

- Meh va faAan.

- Konstigt. Enligt Tele2 är din räkning uppe i 347,21 trots att du har en spärr på 200.

- Ja men det kanske beror på att jag lånade ut telefonen till en.

- Till vem?

- Till någon som typ gick ut på internet. På massa sidor.

- Vem var det?

- Jag vet inte.
- Vet du inte vem du lånat ut telefonen till?

- Amehn. Jag tänker inte snacka med dig.

- Lånar du ut telefonen till folk du inte känner?

- Äh. Glöm det.

- Har du eller har du inte lånat ut telefonen till någon?

- NeEej. Jag haAar inte lånat ut telefonen till någon.
- Fast nu hänger jag inte med.

- Glöm det säger jag. Jag måste gå.

Visst skulle det vara synd om den stackarn.

Hur skulle man tolka den då?
1. Hej pappa. Tänk inte på oss för vi har en underbar dag då allt bara flyter.
2. Hej. Idag suger det att vara hemma med övertrött skrikbebis. Ring för lite stöd.