En helt vanlig natt för de allra flesta

Så var hon här – finaste Sigge.

Efter en lång natt tittade…nä…kämpade jag ut henne genom härligheten med hjälp av jordens bästa barnmorskor.

Ivrigt påhejad av jordens bästa Pappa Max.

Det tog nästan 12 timmar från att vattnet gick hemma i sängen.
Timmar då vi först lyssnade på musik på datorn.
Installerade oss i förlossningssalen.
Var förväntansfulla och kärleksfulla.
Så lyckliga att just vi två skulle få bli föräldrar till vårt kärleksbarn.
Max bloggade när jag vaggade runt med hanterliga värkar.

Framåt 01-tiden kände jag mig varken förväntans- eller kärleksfull längre.
Mer sugen på droger.
Eller att skita i alltihop och köpa en hundvalp istället.

När jag var öppen 8 centimeter hjälpte inte lustgasen längre.
Det var överjävligt.
Det enda Max kunde göra var att hålla koll på när nästa överjävliga värk skulle komma och göra mig beredd. Det var tur att han redan innan knappt hade några leder kvar i de krokiga målvaktsfingrarna – för efter varje värk var nog hans fingrar ett par millimeter längre.

Vid 06-tiden på morgonen var vi sjukt trötta.
Hade ägnat de sista tre timmarna åt att sitta på boll.
Hänga lite framåt.
Hänga lite bakåt.

Ligga på sidan.
Stå upp en stund.

Hänga lite framåt…

Till slut var jag ganska uppgiven.

När barnmorskan då sa att jag kunde försöka att trycka på lite trodde jag att hon sa så för att vara snäll.
Men bara 10 minuter senare tog vi i för kung och fosterland en sista gång.
Och där var hon.

Vitblå och lite köttig, men alldeles alldeles underbar.

En helt vanlig natt för de allra flesta.
Men för oss var det början på ett helt nytt liv.