Om hur det går

”Hellre tio bebisar än en tonåring” har jag för mig att jag predikade för inte så länge sen.

Jag känner att det är på sin plats att göra ett litet tillägg.

 

Det jag menade var att bebisarna inte skulle vara helt nyfödda, att de inte skulle må illa av allt fostervatten de svalt eller ha ont i kroppen efter förlossningen.
Dessutom skulle mjölkproduktionen ha kommit igång (när allt är så fantastiskt uttänkt – vad är egentligen grejen med råmjölk???) och den ofantliga tröttheten gått över.

 

När Siggeflickan var 7 timmar gammal åkte vi hemåt mot tryggheten.
Den egna soffan, tv´n, kylskåpet, sängen…
Det gick först bra och hon fick lite kort träffa en stolt farfar, farbror, farmor och mormor.

Men sen blev Siggeflickan ledsen.
Och rabiat.
Därefter helt otröstlig.

 

Tillslut satt den rutinerade fyrabarnsmamman och bara grät.
Helt slut efter att inte ha sovit mer än 10 minuter efter förlossningen.
När vi ringde till BB sa de att ”bebisar skriker och att allt lät normalt”.

- Men jag kan inte minnas att det var så här…, snyftade jag.

 

Efter en lång förstanatt och en fortfarande förtvivlad Siggeflicka bäddade Max ner henne i vagnen och gick iväg en och en halv timme, så jag skulle få sova en stund.

Han lovar dyrt och hederligt att han under promenaden inte maffiahotade henne på något sätt – varken med pistol eller cigarettbrännmärken – men när de kom tillbaka var hon som förbytt.
Hon sover, äter och beter sig som en exemplarisk liten bebisflicka.

 

Och när bebisar visar upp sig från sin mest exemplariska sida så är kanske tio att föredra framför en tonåring.
Fast tonåringar kan å andra sidan också uppföra sig exemplariskt…

 

En helt vanlig natt för de allra flesta

Så var hon här – finaste Sigge.

Efter en lång natt tittade…nä…kämpade jag ut henne genom härligheten med hjälp av jordens bästa barnmorskor.

Ivrigt påhejad av jordens bästa Pappa Max.

 

Det tog nästan 12 timmar från att vattnet gick hemma i sängen.
Timmar då vi först lyssnade på musik på datorn.
Installerade oss i förlossningssalen.
Var förväntansfulla och kärleksfulla.
Så lyckliga att just vi två skulle få bli föräldrar till vårt kärleksbarn.
Max bloggade när jag vaggade runt med hanterliga värkar.

 

Framåt 01-tiden kände jag mig varken förväntans- eller kärleksfull längre.
Mer sugen på droger.
Eller att skita i alltihop och köpa en hundvalp istället.

 

När jag var öppen 8 centimeter hjälpte inte lustgasen längre.
Det var överjävligt.
Det enda Max kunde göra var att hålla koll på när nästa överjävliga värk skulle komma och göra mig beredd. Det var tur att han redan innan knappt hade några leder kvar i de krokiga målvaktsfingrarna – för efter varje värk var nog hans fingrar ett par millimeter längre.

 

Vid 06-tiden på morgonen var vi sjukt trötta.
Hade ägnat de sista tre timmarna åt att sitta på boll.
Hänga lite framåt.
Hänga lite bakåt.

Ligga på sidan.
Stå upp en stund.

Hänga lite framåt…

 

Till slut var jag ganska uppgiven.

När barnmorskan då sa att jag kunde försöka att trycka på lite trodde jag att hon sa så för att vara snäll.
Men bara 10 minuter senare tog vi i för kung och fosterland en sista gång.
Och där var hon.

Vitblå och lite köttig, men alldeles alldeles underbar.

 

En helt vanlig natt för de allra flesta.
Men för oss var det början på ett helt nytt liv.

 

 

 

 

 

 

En vacker Siggilur

Så kom hon äntligen, den finaste av dem alla. Tio timmars slit av en heroisk Jenny resulterade i en liten (stor) flicka på 4125 gram och 51 cm lång utan skor.

Vi är såå lyckliga men så trötta. Skriver snart mer!

Kram på er

Pappa Max vid datorn

Nu är vi på förlossningen och har träffat våra barnmorskor.
Supertrevliga och lugna, känns kanon.

Rummet är lugnt och skönt med lagom belysning. Musiken från spelare går i bakgrunden och det känns lite som att det är lugnet före stormen…

Jenny går för tillfället omkring i rummet, tar värkarna som en hårding och ser allmänt rätt avspänd ut. Hon är hård min älskade Jenny. Är så fruktansvärt glad för att det är just hon som är, ska bli, mamma till mitt barn för en bättre mamma och förebild kan man inte ha. Hon är verkligen underbar.

Nu går hon och nynnar på vår låt, knäpper med fingrarna och ser koncentrerad ut. Händerna över huvudet samtidigt som hon tar långa djupa andetag.

Det känns verkligen i luften som att det är något stort på gång…som om det är NU det ska hända, vi väntar bara på signalen.

Är ju första gången för mig det här och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös, men samtidigt är jag så koncentrerad/fokuserad att finnas till hands och för att hjälpa till att nervositeten inte når fram. Är nog mer förväntansfull egentligen…

Nej det ska bli spännande det här och snart har jag min lilla dotter med de små små fingrarna och tårna i mina armar. Som jag längtar. Tårarna rinner bara jag tänker på det. Jag och Jenny har snart en dotter… ibland tar livet en till platser man inte kunnat ana. Och ibland är det bättre än vad man någonsin kunnat hoppas på.

Elvis has left the building

Har vattnet gått?

Fått frågan hur många gånger som helst på sms den senaste tiden.

Varje gång har jag förklarat myndigt att vattnet inte går i verkliga livet.

Bara på film.

 

Därför blev jag minst sagt överraskad när jag vaknade av ett poff och att hela sängen var blöt.

Alarmet på mobilen hade inte ens hunnit ringa.

Max på träning och jag alldeles ensam hemma – med översvämning.

 

Mamma fick komma.

Max blev hemringd från träning.

- Alltså gör ingen jättestor grej av det här för Max kommer att bli så skärrad. Men vattnet har gått, förklarade jag för materialar-Hasse som är telefonvakt när Max tränar.

 

Så.

Där fick jag.

Fortsättning lär följa.

 

Kul nästan jämt

Rastlös.
Alternerar mellan fyra olika pocketböcker:
Den om Sverigedemokraterna, tyska Otro, Katerina Janouchs Systerskap och Bengt Ohlssons Syster.
Ser två avsnitt av Djurpolisen i Phoenix och två avsnitt av Unga mödrar i Danmark.

Äter lite.

 

Det knackar på dörren och utanför står två fina semesterflickor, som vill lämna över en välkomstpresent till Sigge ifall hon skulle komma ut när de är på Gotland.
Blir rörd.

 

Tittar på klockan.
14.57.

Äter lite igen.
Ser när Trinny och Susannah stylar en delfinskötare i USA.

 

Klipper bort prislappar från Sigges små pyttekläder.
Skjutsar Max till tåget.
Träffar en granne som säger:
- Men har du inte fått än?

- Jorå. Men du vet tiden går så fort så fort så ungen har redan hunnit flytta hemifrån. Och magen?  Jo, jag hade inte så mycket att göra så jag svalde en medicinboll, din dumbom…

 

Går in på Facebook för 75:e gången för dagen.

Googlar hinnsvepning och funderar över om man kan göra det på sig själv.
Eller om någon snäll sambo eller kompis kan tänka sig att gräva runt lite.

 

Planerar hur dags jag måste börja duscha och göra mig klar för att hinna i tid till barnmorskan klockan 20.30.

Funderar över vilken av böckerna jag ska läsa i en stund.

Ställer alarmet på mobilen.

Inte nu, inte nu och inte nu.

Det blev mat, shopping och bio.
Eftersom Herr Oktober och Kylan kom på besök var vi tvungna att köpa små pyttebyxor till Sigge att åka hem i – istället för att åka hem i blöja och filt, som man gör när man bor i tropikerna.

Sigge fick en kofta också, vars gullighetsfaktor fick både kassörskan och Max tårögda.
En förpackning vax låg även i påsen när vi kom hem.

 

Därefter såg vi Inception, men Sigge gillade inte den.
Avatar goes Matrix goes James Bond – speciellt den när alla skidar runt i vita kläder i Alperna.
Sigge tyckte att det var läskigt med alla höga ljud och jag satt minst sagt illa.
Dessutom var jag arg efter att jag blivit osams med biljettryckar-tjejen.

 

På natten fick jag värkar.

Riktiga värkar.

Det som var bra var att jag inte blev rädd – utan mötte smärtan i enlighet med alla möta-smärta-andnings-gurus.

Det som var dåligt var att det avtog efter 1,5 timme.
Därefter har jag vaknat någon gång ibland av en värk.
Men nu – ingenting.

 

Måndag.
En ny dag att slå ihjäl.
Orörlig. Grinig.

Tips på vad man kan hitta på?

Djävulshumör

 

Så sjukt uttråkad.
Med klåda dessutom.
Men hela alltet verkar ha avstannat.
Inget molande.
Inga förverkar.
Bara små fötter, knän och kanske en liten rumpa som bökar runt där inne.

 

Höstvädret har dessutom skrämt klumpfötterna på flykten.
Jag har smalnat av.
Ser ut som vanliga Jenny med en stor bollmage.
I alla fall nästan.

 

Men jag är inte vanliga Jenny – utan sjukt arga Jenny.
Vill bara skälla ut någon.
Lite som en stingslig tonåring som bara söker bråk:
- Sa du något? Ville du något? Va? Va?

 

Än så länge skrattar bara Max.
Och är tålmodig.

- Vet du vad vi kan göra, frågade jag och lyste plötsligt upp.
- Vad?

- Vi kan åka och köpa vax och sen kan jag vaxa dig på bröstet.

- Aaah…vet inte. Aj.

- Men du har ju sagt att du vill vaxa bort håret. Va fan. Tänk vad jag ska genomlida när Sigge ska ut. Va? Va? Det är faktiskt det minsta du kan göra.

- Okej då, sa snällaste Max och suckade tyst.

 

Trädet växer ofta nära äpplet

Under middagen berättade farfar Manjâna för bonusfarmor om en upptäckt han gjort.
- Det kommer in jättemånga getingar i huset. Jag tror att det ligger 8-9 stycken döda getingar på köksgolvet där inne.
- Jaha. Och de ligger kvar där fortfarande…???
- Ja. Jag har ju gjort sallad. Och dukat.

Ingen Sigge så långt ögat når…

…enligt Max som fick titta efter.

Senaste inläggen

• Om hur det går
• En helt vanlig natt för de allra flesta
• En vacker Siggilur

Senaste kommentarerna

• anette om En vacker Siggilur
• Lotta om Om hur det går
• Ammi om Om hur det går

Arkiv

Välj månad juli 2010 juni 2010 maj 2010 april 2010 mars 2010 februari 2010 januari 2010